mariaperssons

jag sitter här med blöta kinder efter att ha kollat på minnesvideos och läst texter till människor som inte finns mer, texter som deras vänner och familj har skrivit. det var mest tjejer. unga tjejer. somliga inte mer än 14 år gamla när de dog. vila i frid.

jag kunde inte ungå från att tänka på hur jag hade reagerat om det hade varit en av mina vänner eller en anhörig som helt plötsligt en dag inte hade funnits mer. mina underbara vänner och min fina familj..
att en dag få ett samtal: "hon/han finns inte mer. jag beklagar sorgen."

jag vet inte vad jag hade gjort. vad svarar man ? var ska man ta vägen? hur ska man betee sig? hur ska man kunna gå vidare efter något sådant? kan man verkligen gå vidare..? jag vet inte. jag vill inte veta heller..

att en av mina vänner skulle försvinna i dagsläget, eller att en familjemedlems liv skulle släckas, det finns inte i min värld. jag hade inte kunnat hantera det. ett hål i mitt hjärta hade växt och tillslut slukat mig hel, jag hade tynat bort i samma takt som dem utan att veta om jag skulle kunna komma tillbaka och om jag skulle kunna vara lycklig och leva igen. varför ska jag få chansen att leva ett långt lyckligt liv när andras chans till långt liv tas ifrån dem alldeles för tidigt?

det finns mycket att tänka över. kanske skulle valt filosofi iaf..?
det jag har påmints om genom att läsa, se och tänka på sånt här, är att man aldrig vet vilken dag som kommer vara ens sista, man får aldrig glömma bort att ta vara på livet.
varje sekund, varje timme, varje dag. ju mer tid som går, destu mindre är det kvar. därför ska man spendera sin tid noga.. du får inte tillbaka tiden igen.

lev din dag som din sista!

mina vänner, min familj, ljusen i mitt liv. hoppas ni kommer leva förevigt ♥ lämna mig inte.