tankar
sitter och kollar på one tree hill, vid slutet på säsong tre. när både keith och jimmy dör inne i skolan. ni som är one tree hill nördar precis som jag vet vad jag snackar om. den sorgen och det meddelandet som sprids av de avsnitten tar tag i mig så hårt, det får en att tänka efter.
jag har suttit här nu i två timmar och nästan gråtit hela tiden utan stopp, jag bara tänker på livet. hur snabbt det kan ta slut och hur snabbt ens vänner och familj kan tas från en. alla dör ju någon gång, det är bara livets gång. men när och hur man kommer tyna bort från jorden, det är det ingen som vet. man kan omöjligt veta sitt eget bäst före datum eller någon annans heller för den delen.
det kan vara idag, imorgon, om en vecka, någon månad eller flera år. det kan ske genom olyckor, bränder, mord, sjukdommar eller kanska bara av åldern. vi kan omöjligt veta hur det kommer ske eller när. vi lever lyckligt ovetande. man kan väl kalla det tur i oturen att vi inte vet.
nu när vi inte vet har vi inget att oroa oss för, inget att vara rädd för, vi lurar oss själva att tro att vi har all tid i världen, men har vi det ? nej vi har tyvärr inte det.. när man är 17 år som jag kan det kännas som det är en evighet till pensionen och att jag har all tid i världen att göra saker jag vill, bilda familj och leva mitt liv.
hade vi vetat våra bäst före datum, hade det varit skillnad då? hade vi fortfarande trott att vi hade all tid i världen att leva? hade vi fortfarande tagit en ny dag för givet? hade vi oftare berättat för våra nära och kära hur mycket de verkligen betyder för oss eller hade vi fortfarande tänkt att "jag säger det imorgon", "äeh dom vet hur jag känner för dom."
ta inget sånt för givet, det kanske inte blir en morgondag och det är inte alltid dina vänner & din familj vet hur mycket dom betyder för dig även om du tror det.
ledsen att jag drar ner ert humör nu men kände ett behov att skriva av mig. jag vill inte ta saker för givet, jag vill försöka leva varje dag fullt ut. ta vara på mina anhöriga, mina vänner och alla andra som finns i mitt liv.
jag kan inte säga att jag är rädd för döden. jag är rädd för att inte hinna med allt jag vill. jag är rädd att jag behöver lämna världen innan jag är klar med den och människorna som finns i den. jag är rädd att jag inte ska ha levt mitt liv rätt och att ingen kommer sakna mig mer än mina föräldrar som mer eller mindre är tvugna till det.
nej det jag är rädd för är inte döden, utan tiden och ensamheten.
Jag känner igen mig sjukt mycket i detta som du skriver..! Precis så känner jag också. Det kan ta slut. Så fort. uhh, hemska, hemska tanke...!! Det är så oerhört viktigt att bry sig om varandra, och att visa det. och det är så bra att man tänker på det ibland. För man måste verkligen bli medveten om det, för att inte ta allt för givet längre.
Jag är också rädd, precis som du, för att inte hinna med allt jag vill. Tänk om det tar slut.. innan jag ens har hunnit bli vuxen.
Men jag tror att man inte får tänka så här för mycket, inte gräva ner sig i det totalt, för då kan allt bli så himla deppigt och meningslöst. Utan istället, njuta av varje dag som man har fått! Och göra det absolut bästa av dagarna och den tiden som just jag har fått här! :)
Jag själv tror på Gud, och är helt övertygad om ett liv efter döden! Det är så självklart för mig! Varför, behöver jag kanske inte gå in på här, om du inte undrar. Men med det ville jag bara säga, att det finns hopp! Jag tror verkligen på det. Lev på hoppet! Och lev nu, idag. Och njut!
